Framtidskommisionens bloggstafett

60-talisternas mod!

Aldrig förr har framtiden varit så spännande som nu. Möjligtvis med undantag för förr i tiden.

Speciellt spännande är framtiden för oss 60-talister. Födda och unga under en tid då vardagen bestod av Vietnamkriget, det kalla kriget, Beatles, Rolling Stones, Elvis, Motown, Che Guevara, Flower Power, rymdfärder och annat omvälvande. Ser man tillbaka på denna tid så var det revolutionerande händelser såväl inom musik, studentrevolter, tekniska landvinningar och konflikter med efterföljande protester.
Vi går en framtid till mötes där ånyo allt fler givna storheter luckras upp. Ekonomin och samhällssystemen är ifrågasatta. Ansvaret och gränserna mellan samhället, näringslivet, föreningslivet och individerna förändras ständigt. Och 60-talisterna kommer att påverkas mycket av detta. Men vad innebär det?

Vilka är vi?

Som dom flesta är 60-talisterna under ständig utveckling. Men vissa egenskaper är ändå tydliga. Man är lojal, plikttrogen och belöning förväntar man sig först efter prestation och leverans.. Man är karriärsugen. Det är också första generationen som blivit curlad av sina föräldrar. Skolsystemet ändrades och grundskolan infördes gemensamt för flickor och pojkar. Gymnastik och musik blev en större del av vardagen i skolan.

Som kontrast till alla ”dygder” är också 60-talisterna något av en bananskals-generation. Vi, ja jag tillhör denna generation, blev unga vuxna under det ansvarslösa 80-talet. Vi ville inte bli vuxna och försvann längre perioder som au-pair, tågluffare, ski-bum eller gjorde långresor runt klotet. Vi blev inspirerade av Pippi Långstrump och allt var möjligt. Ja, allt är naturligtvis Astrid Lindgrens fel…

Vi har blivit kallade den ”ironiska generationen”, vilket är ett understatement. Detta är vårt arv och givetvis har vi alla olika upplevelser av denna tid. Men upplevelserna är säkert liknande även på andra håll i världen.

Och nu kan vi se fram emot att jobba några år till och sedan gå i pension, skörda frukterna och leva livet. Och kanske, om man har varit snäll och framsyntheten varit närvarande kan även denna generation få ta del av värdestegring på bostäder och mark under tidigare decennier i form av framtida arv och gåvor. Allt känns tryggt, vi har väl inget att oroa oss för.

Eller?

Utmaningarna för 60-talisterna, och även andra…

Frågan är vilka utmaningar vi ser framför oss? Det är en intressant fråga och jag har bl a sökt svaret hos vänner och bekanta och i stort ställt frågan– ”Vad tror du är den största samhällsutmaningen för 60-talisterna för tiden 2020 och framåt?” Följdfrågan var ”- Hur tror du att samhället och företagen bäst kan dra nytta av denna generation för en bättre framtid, vad blir insatsen och resultatet?”

Jag har talat med kvinnor som män, yngre som lite äldre, entreprenörer, koncernchefer, konsulter, kulturarbetare, affärsansvariga, projektansvariga – och oansvariga, ja ett brett, men förvisso ej heltäckande urval.

Att ringa in några av de utmaningar vi har framför oss är kanske inte så svårt. En del är uppenbara, några kanske något mindre uppenbara. Jag skall försöka utveckla det nedan.

 

Vår framtida försörjning

Vi går mot en tid där vi oroar oss för om våra pensioner kommer att räcka till. En fråga är till vad? En annan fråga är när, och varför just då? Helt klart kommer vår framtida försörjningsbörda att öka. Kanske med så mycket som 10% fram till 2030, enligt en rapport från SCB, juni 2012. D v s att givet att vi har samma antal förvärvsarbetande som idag måste vi per heltidsarbetande försörja alltfler. Det blir ett tufft uppvaknande för oss om vi går omkring och tror att allt kommer att vara som förut. Som kanske våra föräldrar har det eller snart kommer att få det.

I den åldern vi befinner oss nu förväntas vi tjäna som mest pengar, på väg mot peaken på våra karriärer, ca 70% av oss jobbar heltid, vi har högre utbildning och har högre inkomst i genomsnitt än övriga befolkningen, är närmare arbetsmarknaden och bor bättre, även om vi är högt belånade. Vägen hit har dock inte varit gratis.

Många har jobbat hårt, har varit ut- eller vidbrända och kanske har fått betala högt pris med kraschade äktenskap o s v. Det är fortfarande så att vi vill vara duktiga. Jag tror möjligen att vi tycker att vi är vad vi jobbar med, snarare än vilka värderingar vi har och vilka val vi gör.

Men hur vi skapar balans i livet? Med bilden av att vårt långlopp i arbetslivet kanske slutar vi 60-65 års ålder kan man ju kosta på sig en slutspurt de sista åren. För att sedan få den välförtjänta klockan, lagerkransen, en klapp på axeln av någon vi inte känner och sen den första pensionsutbetalningen. Då skall vi spela golf, resa och njuta.

Nu är det inte bara så att det blir färre som skall klara matchen. De måste också vara rustade för rätt match. Enligt en artikel häromdagen i DN går det att läsa att matchningen är dålig vad gäller arbetsmarknadens förväntade kompetenser och de behov man har och kommer att ha framöver. Svenskt Näringsliv har låtit SCB göra en undersökning som visar att var fjärde ungdom inte är fullt sysselsatt i studier eller arbete. Dessutom anger var tredje sysselsatt att de utför ett arbete där de inte fullt ut använder sin kompetens.

Översatt i idrottstermer skulle de kunna liknas med ett fotbollslag med för många på bänken och där spelarna på plan är på fel positioner.
Det blir svårt att vinna matcherna då… det är få som är nöjda då. Det är allt färre som vill spela fotboll då… o s v.

Ok, men vad har det att göra med 60-talisterna då. Först – vi är alla olika. Våra likheter kanske består mer i värderingar och intressen än statiska demografiska fakta eller givna parametrar. Och det är tur, för då kan man utvecklas.

En viktig parameter i framtidens försörjning för befolkningen i allmänhet och kanske även den äldre befolkningen i synnerhet är kompetensförsörjningen.

 

Hur hanterar vi kompetenserna?

I min värld och säkert de flestas värld är kunskap och kompetens inte samma sak. Kompetens är kunskap i tillämpning, d v s en förmåga att använda sina kunskaper och komplettera den med erfarenhet i syfte att utföra något. En typ av verkningsgrad helt enkelt.

Det bör fastslås att det inte finns någon som helst anledning att avstå från utbildning. Det är en grundförutsättning. Men den måste omsättas i praktiken för att vara något annat än ett egenvärde. Vill vi inte försöka vara det bästa alternativet för att utföra en tjänst eller service finns det många som är kallade. Var så säkra. Och kanske från ett land där man minst anar det. Vilka naturtillgångar vi än sitter på så kan vi konstatera att den industriella tillverkande delen är en fortsatt viktig, men något minskande del av BNP.

För att vara globalt konkurrenskraftiga framgent, måste vi inte bara finna vägar för att öka förädlingsvärdet i industrin. Vi måste också säkerställa att vi utvecklar nya och bättre metoder att tillverka efterfrågade produkter och tjänster, eller att utveckla nya och bättre sätt att skapa nya och bättre erbjudanden. Tjänstesektorn växer relativt och genom behov av att effektivisera och att göra mer för fler, geografiskt oberoende blir teknikutveckling och digitala lösningar allt viktigare. Inte minst för hälsa, sjukvård, turism, mötesindustrin, evenemang och upplevelser, där tillgänglighet, ackuratess, flexibilitet och interaktion är konkurrensfördelar.

Vi talar ofta om att vi skall vara entreprenörer, vi skall vara kreativa, innovativa, och uppfinna nya saker. Absolut. Det är bara det att det ibland känns lite floskligt, om uttrycket tillåts. Allt skall vara innovation, allt skall vara kreativt och vips kommer uppfinningarna som ett brev på posten. Det räcker inte alltid med att tala om det. Man måste göra. Det är inte alltid så lätt att leva upp till dessa roller. Alla kan inte ha det i sig. Och det är inte självklart att det är samhällets unika ansvar att skapa dessa förutsättningar. Det vilar också ett stort ansvar på det goda näringslivet och filantropi att söka och stötta de positiva initiativ som finns i omlopp. Ett bättre sätt att sätta kapital i rullning kan jag knappast tänka mig.

Utbildningsväsendet måste vässas ytterligare för att erbjuda och fånga upp talanger med starka drivkrafter. Mer kunskap kommer att skaffas genom utbildningar som bedrivs digitalt, kanske med certifiering i något annat land. Gemenskapen och sättet att göra kunskap till kompetens kommer att vara det som gör skillnad. Det mesta kommer att finnas digitalt i utbildningsväg och valet av skola kommer snarare att göras utifrån vilka värderingar man har och hur dialog, utveckling och gemenskap skapas.

Utbildningsväsendet är viktigt, men inte allt. Det finns flera supersköna initiativ där unga entreprenörer drar igång startups, eller ännu hellre lär ut hur man skall dra igång startups. Jag kan inte låta bli att be er titta in på startitup.se. Titta och njut. Det kommer att vara väldigt viktigt att fånga upp de talanger som väljer att göra något av sitt deltagande. Man får tänka på att entusiasm är ett bränsle som räcker länge, och att man kommer att göra mycket bra saker, men man kommer också att göra fel och att entusiasmen och beslutsamheten måste tåla såväl med- som motgångar. En sund miljö för att ta hand om dessa starka och fräcka unga entreprenörer eller nyfikna unga och äldre företagare är ett måste. Mycket bra där.

Vi måste helt enkelt tänka på klimatet. D v s klimatet och inställningen så att vi lockar till utbildning som syftar till att uppnå flera mål. Utbildningen skall förutom att vara attraktiv för studenterna också leverera attraktiva individer för arbetsmarknaden. Man bör också komma ihåg att man som ung kanske inte gör det enda och rätta valet för sin långa karriär i arbetslivet. Fler möjligheter i olika skeden av livet måste finnas.

Vi kanske är på god väg, men jag ser att det ytterligare måste intensifieras. Jag hörde mer än en gång på seminarier i Almedalen i början av juli, hur man talade om att Sverige var ledande på talanger. Jag ångrar djupt att jag inte var mer på och frågade – hur menar ni nu? Hur mäter ni det? Det är fantastiskt att ha talang, men om man inte har en kollektiv eller individuell talang för att utveckla talangen och ta det vidare, så spelar det liksom lite mindre roll. Om målsättningen är att göra bra saker, kunna vara ett bra eller det bästa alternativet, då kan man inte luta sig tillbaka och säga – vi har många talanger.

Med andra ord – det är en resursfråga. Eller kanske det är en fråga om inställning?

Det behövs också en öppenhet för nya samarbetsformer. Tendenserna ute i världen är att man samarbetar mer och mer kring såväl process- produkt- som organisatoriska innovationer. Så kallad ”Open Innovation”, där man delar risk och nytta. Det är endast de innovationer som ligger närmast kärnan i företagets erbjudande som man kan vilja utveckla själva. Resten är ”produktion” och definitivt kommunikation. 60-talisterna kommer att kunna vara utmärkta innovationsledare i dessa samarbeten. Och en hel del av utvecklingen sker digitalt, i communities. Slutna eller öppna. Det är lika bra vi inser det nu.

Det är på allvar nu!

Det är dags att ta allt detta på allvar. Näringslivet kommer, förr eller senare, att i större utsträckning behöva, eller få ta ett ansvar som går utanför att skapa finansiell avkastning till sina ägare. Javisst, det görs mer och mer avseende socialt samhällsengagemang och det är bra, men det räcker inte.

Och det är bland annat här 60-talisternas mod kommer in i bilden. I högre och högre utsträckning kommer styrelserummen och ledningsgrupperna att befolkas med 60-talister. Här finns en stor möjlighet att med konsumentmakt och dialog påverka i en riktning som för oss bort från kvartalstänkandet. Mot ett långsiktigt sätt att se på det och vilken typ av avkastning man skall definiera. Ägarna sitter med nödvändighet inte i samma länder, men globaliseringen har absolut inneburit att man måste tänka både en och två gånger innan man visar sig vara för girig, ohållbar och omoralisk.

Det man gör i ett land kan snabbt få återverkningar i ett annat genom att man som företag skitar ner sitt varumärke. Företag man inte gillar väljer man bort. Det är enklare i den så kallade konsumentmarknaden, men allt som görs inom business to business hamnar för eller senare som en insatsvara, eller en tjänst hos någon konsument.

Miljökrav och social hållbarhet skall helst inte vara något man måste uppfylla, utan något man vill uppfylla, av den enkla anledningen att det som kan se ut som en plus-post i redovisningen kan vara en motsvarande eller högre minuspost i miljön och naturen och att man dessutom skär alltför stora tårtbitar i moralkakan.

Vi lever redan över våra naturliga tillgångar. Jag bara säger det. Det finns flera exempel där delar av naturen och miljön har gått i konkurs. Våra resurser är ändliga och alla är inte förnyelsebara. Man har inte råd att strunta i det längre. Fler företag behöver vara hållbara på alla sätt i sitt agerande. Det gäller att ta ansvar.

Som ägare kan man numera ha finansiella krav på avkastning men även hållbarhetskrav av social, ekologisk och ekonomisk karaktär. En samhällsnytta. Dessutom finns det ju all möjlighet att verka inom de idrottsliga såväl som de kulturella arenorna. Jag är fullt medveten att det görs, att det görs i stor utsträckning i vissa fall, men jag efterlyser att det blir mer inbyggt i affärsplanen, som en uppgift företaget har. Inte som en schysst ”ad-on” som kan plockas fram om man lyckas hålla de tänkta budgetramarna.

Tänk er att gå till jobbet och det innebär att man går till den ”goda” arbetsplatsen. Med vilken stolthet skulle man inte träda in i fabriken eller kontoret och känna att man gör något för sin egen försörjning men också något bra för miljön, orten, eller för den sociala hållbarheten. Vilket levande varumärke och ambassadör skulle man då inte vara för företaget? Det är mycket häftigare än den sista fringisen eller de sista hundralapparna i lönekuvertet. Det kan vara så att de dessutom skulle gå till något som vi egentligen verkligen inte behöver. Om vi tänker efter… Slit och slängsamhället är på upphällningen.

Det vore också fantastiskt häftigt om vi som 60-talister förändrade vår syn på vår framtid. Vi har inte bara lånat klotet av våra kommande generationer, vi är också ansvariga för hur vi dukar bordet och med vilka värderingar, ansvar och förtroenden våra barn sätter sig till bords och växer upp med.

 

Kom, utnyttja oss bara…

Återigen, jag tror det är här vi 60-talister kommer in. Alla kan inte sitta i styrelserummen, eller i ledande positioner. Det är inte det. Som varandes, hittills, den mest välutbildade generationen, med den erfarenhet vi tillskansat oss i livet, på arbetsplatsen, i föreningslivet och privat så vore det ju oerhört konstigt om vi inte kunde bli rejält utnyttjade. I dag kanske det inte är ett så stort problem, eftersom vi är den mest arbetande generationen, delvis tack vare att kvinnor jobbar mer.

Jag säger utnyttja oss! Även senare. Om det nu bereds möjligheter (än så länge inte skyldigheter) att arbeta tills vi är 75 år, varför inte ställa in oss på det då. Med inställningen att man kan göra något, inte allt, kanske inte ens det man gjorde 10 år tidigare, men något i närings- eller föreningslivet. Och givetvis med all respekt för att man kan har krämpor, sjukdomar som minskar arbetsförmågan inom dessa områden.

Vi kommer sannolikt inte att vara alltför trötta och ointresserade av att fortsatt göra nytta. Det förhåller sig nämligen så att man vill vara nyttig i någon form. Varför inte avancerade och enkel och dubbelriktade mentorskap, där ålder inte måste avgöra vem som är mentor. De yngre generationerna har mycket att lära av oss men också mycket att lära oss. Varför inte veteranpooler. Eller ett inverterat lärlingssystem, där de äldre, kanske under andra villkor än under större delen av arbetslivet, får en möjlighet att ”värdera, diskutera och överföra” sina erfarenheter.

Vi kommer att behöva omvärdera oss från att sträva efter den egotrippade lyckan, till att kunna ha ett ego-fokus i ett kollektiv, som funkar.

Samhället kommer inte att kunna vara en serviceinstitution som aktiveras till högsta kvalitet, bara man orkar lägga sin röstsedel på lådan. Vi kommer inte att kunna ställa våra krav på frihet, som är våra medborgerliga rättigheter, om vi inte samtidigt tar ansvar för oss själva, samhället, miljön och hela framtiden. Det finns inte plats för ”nånannaism” i framtiden som skall fixa det åt oss. Vi får göra det själva.

Vi måste vara beredda på att byta spår mer än en gång, måste vara mer flexibla.
Vi kanske behöver byta tempo mer än en gång i livet, inte bara vid barnafödsel, eller man går in i väggen. Man kanske borde ha perioder av ”slow motion”, en form av tid till eftertanke och betraktelse. Vem hinner tänka på värderingar, filosofiska utsvävningar och andlighet annat än i brådrasket eller som något som ”vi skall implementera”.

Företagen vill gärna att vi delar deras värderingar. Javisst, men vi gör det bara om de är bra, verkliga och går att efterleva. Man måste ibland ställa sig frågan – är det här verkligen ok? Om inte, vad gör vi då? Kanske dags att ta en del modiga beslut här och var. Läs gärna Sverigestudien, så förstår ni vad jag menar.

Vi 60-talister också är väldigt teknikorienterade varför vi med fördel kan lära oss att använda ny teknik för att kommunicera, påverka, lyssna, skapa, producera, effektivisera, ja allt som är möjligt. Det är ingen konst, det är bara en inställningsfråga. Tänk vad de nya digitala medierna kan kanalisera tankar och idéer…rätt in i där besluten tas.

 

Mod, beslutsamhet och flexibilitet!

Jo det finns hopp för oss 60-talister. Men vi måste omvärdera oss själva, våra mål och visionen om att dra strecket vid 65. Vi måste vara ödmjuka. År 2030 är de äldsta 60-talisterna sjuttio år. Jag är helt övertygad om att väldigt många av oss även då har mycket att ge till yngre generationer. Såväl i arbetslivet som i det privata. Vi måste verkligen bli modiga, bygga våra egna varumärken som nyttiga resurser och ta plats även i framtiden. Då, och endast då, kan vi skapa det naturliga mentorskapet för det goda livet.

Kanske kommer vi genom denna utveckling tillbaka till det samhälle där den äldsta generationen var ständigt närvarande och hade en tydligare uppgift.

Nyfikenhet och det ständiga lärandet måste vara viktiga ingredienser. Också att verkligen övervinna rädslan för den digitala delen av livet. Den kommer att öka. Vi får lära oss hantera och bemästra kraften. Vi måste vara med, inte välja bort. Allt kommer att gå snabbare och snabbare. Men genom de goda valen och vetskapen om hur transparenta vi är, tvingas vi vara goda föredömen. Precis som förr tiden, bara med ”lite högre verkningsgrad”. Gör gott och du har inget att frukta. Tänk på att en skitstövel är en skitstövel oavsett om man är digital eller analog.

Om vi tänker efter kommer vi att förstå att vi kommer att bli sedda även i framtiden och bidra med såväl kompetens, erfarenhet, mentorskap men också som elever.

60-talisterna kommer att i högre grad ansvara för att formulera hållbara visioner men också genom ett utvecklat och ansvarsfullt ledarskap skapa förutsättningar för att jobba mot dessa visioner.

Vi är kulturbärare, vi måste bara bestämma oss för vilket liv och förutsättningar vi vill ge våra barn. Vi måste bottna i våra värderingar oavsett när det gäller arbetslivet, det privata livet eller vårt ansvar i samhället. Allt hänger ihop.

Som generation har vi en unik möjlighet att bidra till viktiga beslut som är hållbara, innovativa och för en bättre framtid. Men all stark växtlighet börjar i rötterna, där näring tas upp. Musik, konst, teater och upplevelsebaserade möten är också delar av framtidens basnäringar. Här skapas tankar, dialog och idéer, för livet.
När vi väl har ätit oss mätta och tvättat av oss dammet från kontor och fabrik vill vi underhålla och bli underhållna.

För att citera Winston Churchill som i argumentation mot finansministern nedskärningar i kultur och konst för att finansiera kriget skall ha sagt – ”Then what are we fighting for”…

Eller som det också klokt har sagts –” ingen kan göra allt men alla kan göra något. ”
Så sluta sitt på era händer, var modiga och gå ut och förändra världen. Det börjar med dig själv! Nu när du vet att du kan göra något för en bättre framtid. Gör det då!

Vi kan, vi vill, vi törs ta ansvar!

Jag vill slutligen tacka min vänner och bekanta för goda samtal och input. Ni tillför mycket för framtiden, inte bara som terapi…

 

Vi hörs hela tiden… eller när det behövs.

 

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.