Högtflygande möten när alla sover…

Ibland händer det oväntade saker. Idag var ett sådant sammanträffande. Eller flera egentligen.

Det jag nu skall berätta om är dels om min senaste, men inte sista, investering i teknik – en quadrocopter (drönare) som får mig att känna mig som en pilot på spaningsuppdrag. Dels handlar det om sköna möten, där faktiskt ny teknik blir någonting som river barriärer och istället får nyfikna människor att börja prata. Jag berättar också om hur djur, som flyger, trivs hos oss på vårt sommarresidens och hur släktens unga förmågor hanterar detta på ett imponerande sätt. Vi möter också flygande varelser på stranden som är mer obehagliga. Allt samlat i en liten berättelse – från teknik och upplevt upphävande av tyngdlagen till att faktiskt verka för allt som tar sig fram i luften, med fred i sikte. Som litet ”add-on” skriver jag om nya trendiga saker som är på gång. Mycket nöje önskar jag er.

Eftersom det är sommarledighet med bra väder har jag tagit tillfället i akt att njuta fullt ut och kopplat av allt vad jobb heter. Samtidigt har jag börjat förvandla  mina kunskaper till färdigheter i att dokumentera stranden med omnejd, där jag befinner mig. Från ovan…
Utmaningen består dels i att framföra min nyinköpta obemannade farkost utan att den trillar ner på människor och egendom. Dels består den i att framföra den på ett mjukt, spännande sätt som i bästa fall ger en antydan om vad vi tuggar i oss till vardag i form av filmer och klipp. Dessutom skall man följaktligen hantera en kamera för video eller fotografering. Nåväl, övning ger färdighet och varken jag eller någon annan har fått något i huvudet ännu. Vilket är bra eftersom jag övar mig inför ett kommande uppdrag. Mer om det när det blir dags.

Jag smyger upp när familjen sover och det är knappt att dom första ”morgondopparna” har hunnit ner till stranden när jag kommer med en fullpackad ryggsäck med farkosten i. På två minuter har jag monterat på propellrar, synkat farkosten mot GPS-positioner, fått igång min iphone som monitor för fotograferingen och kopplat upp mig på mitt lokala flyg-Wifi. Allt klart för flygning. Jag har ca 20 minuter på mig innan batteriet tar slut när jag väl är i luften. Tur jag har flera… Jag slår på maskinerna, fyra motorer som väser och surrar. Om man för den ena spaken uppåt så stiger farkosten upp med en hastighet av 6 m/s. Jag gör så, länge. Up in the air… Ground control – are you there?

Groundcontrol

Visst, jag ser allt som kameran ser. Spänningen är hög för känslan är verkligen som att man flyger, på riktigt liksom.


Jag över på att flyga uppåt och neråt och framåt och bakåt och åt sidorna, samtidigt som jag positionera kameran för att gestalta det jag önskar. Allt flyter på enligt planerna. Jag flyger ut över havet, längs stranden, upp över dynerna och allt funkar. Häftigt! Fantastisk känsla att kunna känna sig som en pilot på uppdrag, samtidigt som man inte ens borstat ut saltvattnet i håret från gårdagens sena dopp och att man snart tänker på sitt första morgondopp.
Det är med pilot känns kanske lite väl strikt och välordnat, men faktum är att det ställs vissa krav på att framföra denna typ av farkost. Inte hur man ser ut dock… Men väl en ansökan om flygtillstånd hos Transportstyrelsen, en rejäl försäkring för alla eventualiteter och inte minst en stegrande förmåga att framföra den säkert. Med dessa parametrar i hand fick jag således häromveckan mailet där det stod att jag nu fick lov att använda farkost med kamera för kommersiellt bruk. Minsann!!! Har funderat lite på det där med ”drönare” och obemannade farkoster och vad man kan använda dom till. Tacksam för att verka i fredliga syften och har endast säkerhet och integritet att ta hänsyn till. Känns relativt hanterbart.

DCIM100MEDIA

Det märkliga är att när jag gått ner för landning och byter batteri dyker en man i morgonrock upp. En morgondoppare. Jag hejade kort på honom i går när jag var ute på samma övningsuppdrag. Han är, liksom en del andra jag möter på morgonkvisten, intresserad av vad jag gör. Jag förklarar och jag får många bra och till och med initierade frågor. Han är mycket trevlig och vi samtalar medan jag flyger, vilket också är ett sätt att känna sig mer bekväm i hanteringen. Som att gå och tugga bubbelgum på samma gång. Det funkar liksom…

Plötsligt berättar han att han forskat kring obemannade farkoster och om jag förstod det rätt, till och med doktorerat. Utomlands. Jag förstår då, i min ”Hamilton-inspirerade” thrillerfantasi att han inte kan berätta mer, för då…. Har jag hört fel beror det på att jag samtidigt försöker flyga. Detta var för ca 10 år sedan och det jag framför idag skulle nog ha ansetts som science fiction på den tiden. Kanske inte att tekniken finns, men att den gjorts så enkel, även om det fortfarande är en utmaning, och tillgänglig så att nästan vem som helst kan införskaffa utrustningen. Den allra största utmaningen är nog att använda den på ett snyggt sätt och att finna och sätta det i sitt sammanhang. I alla fall, min nya bekantskap berättar att han inte direkt sysslar med dessa frågor idag. Han är mer inne på helikoptrar. Jag tror han då menar sådana där piloten sitter inne i farkosten och inte ser ut som en ”obäddad säng” , som jag känner mig just nu… Visst är det ändå ett märkligt sammanträffande. Jag tror säkert vi träffas på stranden igen. Trevligt!

Nåväl, jag ställer kosan hemåt för att se vad kameran har tagit in och vad jag kan titta på och bearbeta i datorn. Jag sitter ute vid bordet vid sommarstugan med en kopp kaffe, datorn och mitt sommarwifi. Allt funkar och det känns bra.

Flygdebrief
Bild tagen med hjälp av Pebble Camera – självutlösare.

Plötsligt ser jag en liten fågel som flyger mot mig. Den dunsar in i altandörren bakom mig, men klarar sig och flyger iväg. Man hör bara en liten duns. Konstigt nog upphör inte dunsarna. Märkligt, jag tittar in i rummet bakom fönstret men ser inget. Dunsandet fortsätter. Jag öppnar dörren och får syn på min fiffiga lilla systerson. Han ser lätt skräckslagen ut. Det är en liten fågel på insidan också…
Det är den som orsakat det fortsatta dunsandet mot rutan i sina försök att komma ut i det fria, till sin kompis.

Tillsammans lyckas vi schasa ut den lilla fågeln och jag kommer plötsligt på att det är andra morgonen i rad jag hör konstiga ljud från det där fönstret. I går hörde jag också något och såg då ett vitt kuvert som rörde sig längs rutan, fram och tillbaka. Sedan såg jag en geting, följt av min lille systersons fokuserade ansikte. Slutligen såg jag ett glas som rörde sig i takt med kuvertet. Han la försiktigt glaset över getingen och förde elegant in kuvertet mellan rutan och glaset och vips hade han skapat ett rum för elegant förflyttning av den stackars getingen. Den snart åtta år gamla getingtämjaren öppnade sedan altandörren och gick ut och gläntade på glaset. Getingen flög ut i det fria…. surrandes, precis som min flygande farkost. När jag var mindre hade jag nog bara mosat getingen eftersom jag egentligen är rädd för dom små rackarna. Men jag imponeras av inställningen att man kan rädda en geting istället för att slå ihjäl den.

Så kanske jag skulle resonerat igår när jag av en superstor broms (min upplevelse), på samma strand där jag fredligt flyger min drönare, blev biten i benet. Det gjorde fruktansvärt ont, länge… Benet svullnade upp och runt bettet blev det liksom en krater. Då var det svårt att önska annat än livet ur den lilla gynnaren. Eller som jag förklarade för min svåger med engelska som modersmål –
”I´d like to kill that fu-ing brake”!!! Kanske ville den hämnas för att den fått en ny konkurrent på ”sin gata”…

Nu följer jag min systersons exempel och låter allt flyga fritt – stora fåglar, obemannade farkoster, små fåglar, getingar, bromsar…

Jag önskar er alla en fortsatt skön sommar, vart ni än befinner er, vad ni än gör. Och vad ni än gör – ladda batterierna. Det gör jag… Men först ett bad!

Vi hörs hela tiden!
/Robert
Obemannad flygkapten

D.s. Om ni tycker detta låter som ett spännande sätt att skapa innehåll i er kommunikation så går det givetvis alldeles utmärkt att kontakta mig.
Om ni själva känner er intresserade av vad som kommer att komma inom drönar-tekniken så finns här flera exempel på vad som väntar på att komma ut på marknaden. Kanske inte i år, men så småningom. Bland annat en AirDog som sköter ”Selfiehanteringen” när du utövar actionsporter och som finns som ett projekt på Kickstarter. (Tipstack till Johan Ronnestam). Det finns också andra som gör anspråk på att lösa detta. T ex HEXO+. Vi får väl se vad som kommer att fungera bäst framöver. Spännande hur som helst. Kan inte låta bli att också visa en familjerobot som heter JIBO. Hur du får en filmselfie hela dagen, en digital kompis eller ett husdjur, inställningsbar ”Narrative på speed i vas” … Typ. Titta här och förundras. D.s.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.