Det där med förändring

HEJ!

Den intresserade och digitalt närvarande har säkert uppmärksammat att det pågår mycket diskussioner på t ex twitter över hur journalisternas roll förändras över tid. Mediehusen ser över sina organisationer, bl a på grund av det ökade inslaget av den digitala publiceringen kontra papperstidningen, kallat ”gammelmedia”. Detta påverkar givetvis hur leveransen och konsumtionen ser ut, och därmed de resurser som behövs. Men det visar sig också att konkurrensen finns utanför den publicistiska kåren, d v s att vem som helst snabbt kan förmedla olika händelser i såväl text, bild som film som kan vara intressanta för få eller många.

Oavsett publiceringsform finns i längden behovet av högt nyhetsvärde, kontrollerade källor och inte minst det goda hantverket. Men bara för att man har tillgång till verktygen, t ex en smartphone med kamera, bildhanteringsfunktioner och mobil uppkoppling, innebär det inte med automatik att man blir en journalist för att man råkar befinna sig på plats, är kommunikativ och alert.

Lika lite som att man blir musiker för att man gått och köpt sig en gitarr. De närmast sörjande kan säkert uppskatta amatörmusikerns förmåga att uttrycka sig, men kanske det krävs lite mer nedlagt arbete och övning om man skall få massornas uppskattning och kunna livnära sig på det. Om man lägger in en bredare kvalitetsaspekt i vad man kan göra med sina verktyg så kan man visserligen skapa intressanta bidrag, men man blir inte med automatik en del i kollektivet som har utbildat sig till och/eller skaffat sig en erfarenhet av en viss yrkesroll.

Å andra sidan… Med detta sagt skapar nya verktyg nya förutsättningar för vad man kan åstadkomma och hur man kan ta till sig vad som skapats. Och vem bestämmer vad som är bra och håller hög kvalitet? Massornas rörelse och ”click” innebär ju inte med automatik att något är bra, endast att man har förväntningarna att finna något intressant. Det är inte samma sak. Men visst är det ändå spännande?

För att illustrera vad jag menar rörande diskussioner om de nya journalisterna kommer här länkar som hör till en aktuell händelse. Ett olyckstillbud i Stockholms tunnelbana i helgen. Läs om Maria Hägglöfs upplevelse och vad som hände under och efter olyckan. Läs också en av reaktionerna från Håkan Kjellgren .

Min enda helt odramtatiska tes är att nya verktyg skapar nya företeelser och möjligheter som kommer att omkullkasta eller i alla fall ifrågasätta vad vi gör, hur vi gör det och varför vi inte kan göra som vi alltid har gjort. En del företag skapar sina affärserbjudanden helt utifrån denna insikt, t ex Apple, en del andra blir helt tagna på sängen och undrar ”what happened?” Vi visste att det skulle komma, men inte riktigt än….väl? I viss mån kännetecknar detta vissa mediahus. Fick t ex höra, på ett underhållande IHM-seminarium om framtid och trender med Peter Siljerud att New York Time´s CEO respektive styrelseordförande gick från uttalandet att tidningen alltid skulle ges ut i tryckt form, till att det faktiskt sattes än tidsgräns inom kanske en 20-årsperiod när tidningen kanske alls inte trycks. (reserverar mig då jag ej uppfattade när dessa uttalanden gjordes). Det var 2 år mellan dessa uttalanden. Visst är det ändå spännande?

Jag ser fram emot fortsatta uppluckringar i fasta trostankar, den kontiunerliga strävan efter rätt kvalitet (vad det nu är) och att företag och organisationer i högre grad vågar inse att att förändring borde vara ett naturtillstånd.  Och att den som inser det, inte minst när det gäller kommunikation och dialog, har ett stort försprång gentemot sina respektive kollegor. Detta kan skapa en unik position och goda möjligheter till affärer eller påverkan för tankar och idéer. Det krävs först insikt innan man agerar…och det, mina vänner, kan ta tid.

Hejdå från en kommunicerande ickekommunikatör. I alla fall inte utbildad…

Och glöm inte att det är Internationella världsHEJardagen idag!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.