Detta är ingen julhälsning.
Ja visst är det väl så..
. att man kan känna sig som den förbannade Karl-Bertil Jonsson?
Alltså den förbannade versionen av en av vår tids bästa och viktigaste sagors huvudfigur.
För mig har den senaste tidens händelser adderats till det glas som blivit allt mer fullt. Nu har det runnit över…
Jag skriver detta som privatperson och ber inte om ursäkt för den personliga tonen, men inser att det kommer att påverka vad jag vill uträtta framöver i mitt värv. På ett eller annat sätt.
Det är lätt att i dessa jultider lägga undan alla jobbiga tankar, alla eventuellt moraliska aspekter på vad som egentligen sker. Nu skall vi fira, nu skall vi vara tillsammans och ha det gott. Nu skall vi visa vem vi egentligen är. Bara vi får fira lite jul och släppa allt.
Därför säger jag här och nu: Jag är Jason. Och jag är i väldigt gott sällskap
for potentially additive or synergistic actions (e.g.Psychiatric viagra kaufen.
the time) AlmostThe assay of sildenafil citrate and specified impurities are determined by HLPC. cheap viagra.
difficulty due to medication or common changes in erectile cialis from canada treatments that have been thoroughly tested in.
. Vem är du?
Titta på filmen, kolla och fundera… jag återkommer längre ner med förklaring för de som behöver det. Jag säger bara, vi har alla ett ansvar.
Det är idag fredag den 13:e, Lucia-körerna skapar en vacker kullis till allt som händer i vårt avlånga land. Och det är sannerligen vackert. Och vi lever ju i det förlovade landet, Sverige.
I alla fall ett land som påverkas av allt runtomkring oss här på jorden. Idéer, handlingar, kommersiella trender, tekniska möjligheter, revolutioner, innovationer och inte minst mänskliga katastrofer. Vår självbild har varit att vi som land legat längst fram, i de avseenden där man vill ligga längst fram.
Som land och mätbar entitet är det fortfarande så i många avseenden. Men inte alla och det finns oroande tendenser och vårt liv utspelar sig sedan lång tid tillbaka inte bara inom rikets gränser, även om det finns saker i vår omedelbara närhet som berör oss. Sverige må vara litet och vi kan inte ensamma förändra världen. Men genom att göra det vi tror är rätt, eller minst fel, kan vi visa på det goda exemplet och leda oss i rätt riktning. Trots att vi är ett litet land…
För mig som Göteborgare är jag en bestört betraktare av ett skådespel där hela stadens etik står längst fram på scenen, för att beskådas och bespottas. Recensenterna, läs vissa djupgrävande journalister, berättar för oss om vad som är rätt och fel. Och likt ringar på vattnet förstärker media sina egna inslag och inslag om sina inslag. Och ja, visst det skall granskas och dömas. Kvitton skall hanteras rätt.
Men snälla nån, det blir helt proportionslöst!
Diskussionerna och uppmärksamheten eskalerar och det engagemang och den tilltro vi som medborgare har för vårt samhälle inriktas på dessa jämförelsevis små frågor. Absolut, till syvende och sist handlar det om våra förtroendevaldas förmåga att i akt och mening, och genom de val man ständigt tvingas göra, tillgodose folkets intressen
. Absolut. Sopa först rent framför dörren… och sen gå vidare. Men om sanningen skall fram. Vem är beredd att kasta den första stenen.
Jag tycker vi missar två saker.
För det första blir det till slut totalt kontraproduktivt om allt vi får itutat oss är hur dålig vår stad är. Hur misskött allt är och vems fel det är. Vi kan skylla allt på politikerna och de tillsatta som inte ”löser” det åt oss. Vi, invånarna, är vår stads varumärke, såväl för oss själva som våra besökare. Om media fortsätter för mycket i denna sensationslystna jakt på ”vems-är felet-för-allt-är-fel” så kommer vi snart att uppfylla vårt itutade varumärkeslöfte – ”Göteborg – en stad som suger”.
Jag hävdar att det finns så otroligt mycket bra, inte minst våra invånarna och besökare och upplevelser. Det görs så mycket ansträngningar varje dag för en bättre stad att bo i, arbeta i, utvecklas i, besöka eller för all del, drömma om. Idrott, innovationskraft, kultur, kreativa miljöer, tunga industrier, tjänsteutveckling, samverkan och mötesplatser…
Nä, det är inte kattskit! Nä, det suger inte! Vi invånare är varumärket, så låt oss bevisa varje dag hur starkt det kan vara.
För det andra – denna sensationslystnad blir som ett förlamande opium för folket. Vi blir duktiga när vi förströr oss med att tycka till om det lättillgängliga och nästan självklara och har det som alibi när vi blir närsynta och tappar vyerna. Även om det lite jobbiga ständigt känns, gör sig påmint och till och med gör lite ont. Ett klick på gillaknappen räcker inte för att vara engagerad.
Vi har alla ett ansvar.
Jag hade förmånen att bevista Nobel Week Dialogue, där en stor del av mänsklighetens hjärnkraft, och förhoppningsvis hjärtekraft, var samlad för en heldag med temat ”Exploring the future of energy”. Det var bl a 6 st nobelpristagare, IT- och Energiministern Anna-Karin Hatt, Olof Persson, VD för Volvo AB, Hans Vestberg, VD för Ericsson, Carl-Henrik Svanberg, Styrelseordförande för BP och bl a Johan Rockström, Pam Fredman och Jan-Erik Sundgren, för att nämna några av våra ”lokala” krafter
. Ingen glömd… resten av fältet hade högsta nivå på forskning och klokskap. Då har jag inte räknat med den månghövdade audiensen. Ett helt fantastiskt evenemang på Svenska Mässan i vår älskade stad Göteborg, som knappt (!!!) uppmärksammades av GöteborgsPosten, GT eller Västnytt. Jag har medelst Twitter ställt frågan till tidningarnas respektive chefsredaktörer om varför i princip ingen var där, inget har skrivits efter evenemanget. Ännu inget svar… SVT var där och filmade, vilket ännu kan avnjutas på SvtPlay. Detta är samma papperstidningar som inte sparar på ett tecken, en endaste pixel (ja de finns ju där med), i syfte att trumpeta dumhetens lov. Kan i detta sammanhang inte låta bli att nämna topprubriken om hur Camilla Läckberg twittrar och sedan twittrar om twittret när hon är ute och promotor sina alster. Skämmes Göteborgsmedia! Vilket ansvar tycker ni att ni har i att skapa kunskap och förmedla viktiga händelser? Och dessutom, mot bakgrund av vår stads negativa diskussioner, ansvaret att förmedla något om en världsviktig händelse i vår stad. Nobelfesten med utdelningar är ju själva symbolen, men det som hände på Svenska Mässan var ett av flera inslag under Nobel Week Dialogue som skapar direkt nytta när det sker. Eftersom jag mer än något just nu skulle vilja dela med mig av den kunskap och de samtal som bjöds har jag två förslag.
1. Titta på inslaget om Framtidens Energi här.
2. Gå in på Youtube och titta på Nobel Medias utmärkta dokumentation. Rekommenderar i alla fall förmiddagens upptagning, Morning Plenary Sessions.
Vårt verkliga ansvar är också att ta tag i vår framtid. I alla fall om vi tycker det är intressant att se våra barn i ögonen och säga – älskling, jag försökte i alla fall…
I den bästa av världar kan vi kanske till och med säga
. Älskling – oj vad vi kämpade och jag tror att vi lyckades en bit och hoppas att ni lyckas helt vända det till synes kaptenslösa skeppet i sista sekunden. Annars är jag rädd för att farkosterna som redan är på väg, många tusen ljusår ifrån här, kommer att konstatera – Jo, det kan ha funnits liv på jorden… men vi är inte säkra.
Snälla, gå upp någon timme tidigare, några dagar under långhelgen och titta. Det kommer att vara det värsta uppvaknandet, men den bästa julklappen. Eftersom det fortfarande finns hopp, men vi kan bara klara det om vi börjar tänka, ändra vårt sätt att vara och skapa förutsättningar för utveckling och samarbete. Jag skall försöka förmedla några av huvuddragen vid tillfälle, men skulle faktiskt vilja att ni tittar på det utan förutfattade meningar. Sammanfattningen på SvtPlay är till för den late…
Vi har alla ett ansvar.
Ibland förundras jag över hur man, i akt eller mening, kan leva efter andra principer än:
- Människors lika värde…
- Solidaritet…
- Att sträva efter att ha en planet där våra barn och barnbarn kan leva, i generation efter generation…
- Att skapa en bra start, rikedom under tiden (menar inte pengar) och en värdig avslutning på det vi kallar livet. Var vi kommer ifrån och var vi sedan tar vägen kan man ha vilka tankar om som helst, men jag hoppas att vi alltid får leva de liv vi förtjänar, i all sin prakt av balansgången mellan egennytta och gemensamt ansvar.
Jag tror inte människan har ondska i generna. Jag tror det är något man lär sig. Att lära sig handlar om att möta nya företeelser. Att gå i skolan och få en utbildning är att möta nya företeelser. Att vara förälder, familj eller medmänniska handlar om att ge och få kärlek och förtroende och att lära ut etik, agera moraliskt och att skapa goda värderingar.
Att få en bra start och omgivning är grunden för att kunna ta ansvar och kärleksfullt leva livet och inspirera varandra till en bättre plats att vara. Och att kunna känna empati och utvecklas. Utan kärlek, moralisk kompass, utbildning och förmågan att känna det goda av samvaro, tillhörighet och värde blir man lätt feg och rädd. Risken är att man blir en ”liten lort”, som Astrid Lindgren uttryckt det. De människor som föds utan dessa förutsättningar bör få en möjlighet till detta så fort det bara går. Oavsett var man föds, hur man ser ut eller vad man tror på. Det får inte handla om vi och dom och alla gränser vi ritar upp är just det – begränsande. Älskar för övrigt uttrycket om framtidens organisation – ”Kartritare utan gränser”.
Med egennyttan som mål vill jag hävda att jag inte har råd med en inskränkt, feg och rädd världsgemenskap. Och om inte jag har råd så har ingen annan det heller. Det är ju vi som lever nu och nu som skall rädda världen. Stora ord… absolut. Men vi måste tro på att vetenskapen, vår gemensamma kraft och att de goda exemplen av samarbete och solidaritet är det som fäller avgörandet. Inte ens Nelson Mandela kunde själv rädda världen.. . Men hans gärningar, hans livsarv, tankar och värderingar kan visa oss vägen. Han har lämnat över ansvaret i våra händer. Kunskapen om historien och förmågan att tänka framåt.
Kunskap är makt. Jag skulle också vilja påstå att kunskap är en förutsättning för att kunna ta ansvar. Inte minst därför är skolan och utbildning så viktigt. Vi har inte råd att åka med längre…
Vi har alla ett ansvar.
Jag har förmånen att arbeta med ett kundprojekt där två av ledstjärnorna är meningsfullhet och mänsklig tillväxt. Är det inte just det det hela handlar om?
Tror det får bli mitt fortsatta mantra i vardagen. Man kan lägga till glädje, kämpa och kärlek, så blir det mer komplett.
Ingen är perfekt, absolut inte jag. Men med ovanstående rader inser jag att jag måste ändra mig. Jag kommer att försöka göra detta i mitt värv och som privatperson, nu, i framtiden, hela tiden… för en bättre samverkan, för människors lika värde, för en ekologiskt och socialt hållbar framtid, för innovation och utveckling och för kärleken.
Jag börjar nog med kärleken, tar med mig min kära fru och tittar på vår dotters luciatåg.
Om hon bara visste vilka möjligheter det finns att bidra till en bättre värld. Hon har ett ansvar. Jag har ett ansvar.
Vi har alla ett ansvar.
Och om inte vi tar ansvar nu – vem skall då göra det. Ingen lär göra det åt dig. Vi är beroende av varandra..
.
Vänner – Jag är Jason och detta är ingen julhälsning!
P.s. Jason Diakité, känd som Timbuktu, fick i ta emot ett pris i riksdagen, av Fem i Tolv-rörelsen, för sitt arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Något som fick stor uppmärksamhet och blev väldigt omdiskuterat. Läs mer här så förstår ni.
